Svensk ordbok 2009, webbversion

falla ifrå´n verb föll fallit, pres. faller fall·er i|­från●dö Nollde gamla faller i­från en efter enfalla ifrånsedan 1346testamente upprättat av kung Magnus och drottning Blanka (Svenskt Diplomatarium)fornsv. falla fra Subst.:frånfälle